Trasdockans besvärjelse till den enda

När väggarna förvandlas till något jag vet de inte är

När hjärtat börjar bulta, när jag är mer svävande än där jag faktiskt är

Det är då behov av närhet är som allra störst.

Det är då mitt inre skriker

men också då jag inte kan använda min röst

Hur mycket jag än skadat står du alltid i detta högst,

det är en oskriven regel,

vi skrev den tillsammans,

du var med,

kommer du ihåg?

Jag må va egoistisk,

de kallar det visst så

Men enligt mig är just det kärlek,

du vet det där med två och två..

Att oavsett vad som händer,

vem än du eller jag är,

så finns alltid någon vi känner som kan bygga barriär,

se mig i ögonen-vi skulle aldrig stå i det där

Så många som har talets gåva och inte oss förstår

Så många som tror sig veta vart man helst av allt ska gå

Men om du tänker efter, har de någonsin haft goda råd, som är i hjärtat goda och som är menat för oss att förstå?

Vart än jag går, i vilket hus jag än bor, så vet du innerst inne, att jag alltid dig i hjärtat har -även de dagar hjärnan brunnit och inte mycket av mig finns kvar

Vi har aldrig varit så – att kräva eller kväva- vi skapade vår egen väg och vi sa den skulle bära

Vi lovade att låta varandra bygga det vi rasat, hur trasigt vi än gjort.

Vi bestämde oss den dagen där -när tårarna tog slut, att låta andra segla fritt förlita oss på att vi alltid hittar ut

Att stå på varsitt eget håll skulle ge oss mera koll- över rummet och i alla koder vi båda sökte oss en roll, det jag inte såg från mitt håll skulle du från ditt ha bundit.

Vi skulle senare aldrig prata om det, bara veta att vi vunnit

Vi skapade en kanal och som vi grävde där i början,

jag vet att det har rasat i bland och att jag inte alltid har hunnit, spaden har ibland varit väldigt skev och ibland har jag mig funnit -i tron om att jag gräver för att senare från bron avslöja illusionen -sett att jag gräver med händerna tomma

Vi lovade varandra ändå att oavsett väder,

oavsett när bara den ena kunde stå – så skulle vi alltid kämpa inte kräva eller gå

Nu vet jag att jag svävat länge och att dina knän är blå

Jag vet också var du varit, har i mitt snurr någonstans sett på..

Men allt som vi byggde,

som andra ej fått röra,

det osynliga och konstiga sånt jag viskat i ditt öra, ska det nu gå förlorat eller är det bara så -att vi nu en stund får titta på -när vägen ändrar runda

För vem vet egentligen vad livet bär

och vad det hittar på?

Är du eller jag villiga att förbise våra öden, gå i förväg,

låtsas att åter igen förstå?

Jag vet att jag kräver mycket ibland men är du verkligen så långt i från?

Att den ena hämtar luft ibland -det var ju så vi såg det då.

Vi lovade att aldrig vara delaktiga

-i att spänna den andres redan hårda grepp, av bälte runt sin kropp.

Vi lovade att aldrig med mening försöka dränka,

att aldrig någonsin medveten kasta pilar, att aldrig visa onåd eller bråka om det befängda,

vi var så väldigt ense om att aldrig jämföra oss med andra.

För visst har vi båda försökt ändå

att stå där med alla andra,

både du och jag har lämnat vrak eller gjort oss själva till detsamma

Nu står vi här i frusen dal dina vigselkläder är tunga,

vi visste att en dag ska komma då vi blir så jävla tvungna.

Om jag så ska bära dig ut ur sinnets snåriga ris,

så ska jag bära dig av kärlek över eld, sjuka skrik och is.

Jag ska hålla dig på raka armar,

släpa eller draga

Du kan kasta dig av och an om du vill men jag har bestämt att vi ska tala i det klara

Håller jag när väggar talar och klarar jag det själv,

då är -du min vän- en enkel match

även om någon annan kommer i kläm

Håll huvudet högt min kära,

för nu ska vi åter hem.

/ MarléneBG oktober 2019

©️Marléne Gottfridsson 2019

#marlenebg #marlénebg #trasdockansbesvärjelse #trasdockansbesvärjelsetilldenenda #poesi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *