Fysisk materia – Energi – Själen – 8

Fysisk materia – Energi – Själen – 8

”Beyond heaven” By MarléneBG

19 Augusti år 2019

När vi dör ska att alla igenom diverse rum & portar innan man slutligen når destinationen av total själslig befrielse där materia ej existerar och där man ser förbi och igenom allt.

Dit & Där alla svar finns, där ingenting är oklart och där det klarnar, där förståelsen för hur olika förutsättningar försätter en i illusioner om verkligheten.

Förståelsen för att någon i mänsklig form (kostym) har en begränsad uppfattning om saker och ting.

Exempelvis att de andar som fastnat och inte ”förstått att de är döda” egentligen bara inte har accepterat det.

De har inte varit intresserade av att gå igenom några portar & portaler för de är inte redo alls, ibland så pass att de inte ens ser ljuset som leder dit alls.

Exempelvis en människa som dör hastigt och ser exempelvis sitt barn eller partner gråta och i den stunden inte vill annat än att trösta.

Och hur tröstar en själ en människa av kött & blod som saknar värmen av själens nu mer döda kött & blod. Själen börjar förbrillt försöka bevisa sin närvaro utan att ha lärt sig hur man gör detta. Det resulterar kanske i att välta saker, kalla vindar och så vidare (ibland med erbjudande om hjälp från mörkare krafter/energier).

Men den varma, mjuka kroppskontakten av en kram uppstår inte och själen dras ned i empatins sorg för det männskliga intellektet i stället för att nå den högre nivån och låta människan på jorden ha sin jordbundna sorg. En sorg som det inte finns plats för dit själarna hör hemma.

Ingen själ kan komma igenom alla dessa portaler i ett vilset tillstånd.

Alla kläder måste av, allt kött & blod, alla sorger & oförätter ska redas ut och tiden går i ultrarapid.

Om en själ vandrar ur kroppen och medvetet stiger mot sitt högre jag så tar detta arbete mellan 3-4-5 veckor. Alltså lika lång tid som den värsta sorgen bearbetas här på jorden.

Det tar ofta 2 veckor innan människor får besök av själen i första drömmen, det är en titt-in, en övning, förberedelse inför de resor själen kommer kunna utföra med skicklighet senare. En del av resan och ett tecken på att själen är ungefär lite mer än halvvägs i arbetet den ska genomgå för att finna sin plats. Jämför det med en graviditet om du vill. Det ska formas något nytt, svansen (jordelivet) är det första som ska bort precis som spermien måste släppa sin svans utanför ägget, något inte en spermie hade klarat sig utan på vägen dit är det första den måste släppa för att bli något nytt. Likaså har inte människan klarat sig utan människokroppen i jordelivet.

Men att vara människa är bara en form, själen (energin) finns i allt och allt ska byta skepnad och form för att ta sig framåt, utvecklas, slå ut, dö och bli nytt igen. Vissa saker gör ont men allt är nödvändigt ont och något vi likt alla energier ska genomlida.

MarléneBG 19 Augusti-2019

I byrålådan

Urval av gamla nedskrivna texter.

Du eller deras version av dig?

Jag har i så många år levt efter vad som förväntas av mig, jag har stått mina kast för de val jag gjort i livet och rättat mig i ledet lika många gånger som jag kastat mig rakt ur det. Under hela tiden har jag ändå haft en inre vetskap om att det inte är rätt.

Magen har sagt annat, långt innan jag hade orden.

Det är inte rätt att jag ska underminera mig andras tankar och förväntningar om mig ifall det inte ger mig något.

För att bli lycklig måste jag göra det jag i hjärtat vill.

Varför lägga energi på det man inte kan påverka?

Andras stämplar på dig, vem du bör vara utifrån hur du vuxit upp och vilken familj du tillhör. Ta bort det!

Det är skillnad på stämplar och tatueringar.

Tatueringar väljer du själv, stämplar är andra människors behov av att sätta dig i ett fack för att trygga deras egna syn på omvärlden.

Det är inget du ska ta hänsyn till och leva efter. Varför ska du låta andras åsikter och bild av världen begränsa din potential att utvecklas och använda dina resurser att vara lycklig?

Ta vara på och leva det liv du har, så länge du har det kvar.

Allt som tynger ska bort, allt som dränerar dig på energi ska bort eller tänkas annorlunda på.

Vad som är vad kan ingen annan än du själv svara på.

Ingen har levt ditt liv.

Ingen har varit i närheten av så närvarande som du varit i dig själv, varje sekund av ditt liv.

Gör vad du behöver göra för att få utrymme att tänka själv!

Du kan aldrig skylla på någon annan.

Det finns omständigheter men det finns också val.

En sak som är säker är att tiden går och tiden som konstant gått och kommer fortsätta gå i ditt liv, kommer aldrig, aldrig komma tillbaka till dig.

/MarléneBG -April 2017

Kärlek börjar inte alls med bråk

Barn får utstå hån, knuffar och liknande och oftast har de fått lära sig att säga till vuxna istället för att slå tillbaka.

Men vad händer när de vuxna på skolan bestämt att det ska finnas en ”1, 2, 3 regel” vid bråk som lyder:

  1. Inte allvarligt- Bara gå där i från. 
  2. Ganska allvarligt- Barnen kan lösa det själva. 
  3. Går inte att lösa själva- Säg till en lärare. 
Och vad händer om det är en 3:a men läraren ber en att testa om det verkligen inte var en 2:a i alla fall?
Om barn kan lösa konflikter själva när inte ens vuxna människor på en arbetsplats kan det, varför uppstår då bråken från första början och varför har då så många barn ont i magen varje dag?
Kärlek börjar inte alls med bråk 
Kraven på vad barn idag förväntas kunna reda ut själva under sin mest kritiska utveckling och inlärnings period.
Alla motsättningar ett barn möter dagligen där man å ena sidan inte får slåss och å andra sidan beläggs ansvar att reda ut när något annat barn gör just det.
Det vuxna kallar ”konflikthantering” medan barn enbart får ont i magen av övermäktigt ansvar. Krav och förväntningar som är omöjliga att uppfylla. Krav som faktiskt oftast inte ens vuxna klarar av på egen hand. Krav som ibland handlar om ren överlevnad för barnen i dess vardag.
Om vuxna kan sluta säga saker som:
Kärlek börjar med bråk
Hen slår dig bara för hen är kär
Bry dig inte om hen
Bara gå där i från
Och i stället ta sitt vuxenansvar och visa vägen, red ut konflikten. Visa vad som är ok och vad som inte är ok. Sluta låta ”bäste man vinna” på skolgården och ta i stället kommandot över vilka regler som gäller så kanske även de barn som slåss och kränker har något enklare att sluta med det. Det kommer inte ske så länge vi låter jämnåriga lösa det sinsemellan.
Barn är barn. Tonåringar är tonåringar. Det hör till deras mognadsprocess och utveckling att inte veta när nog är nog. Empatin är inte helt i fas i tonåren. Hade de kunnat räkna ut allt själva hade vi inte haft så många fall av övervåld exempelvis.
Vuxna är vuxna och vuxna ska visa vägen. Sen är alla barn egna individer som ska respekteras och bemötas med förståelse. Det betyder aldrig att de får komma undan med att skada andra levande ting, varken fysiskt eller psykiskt. Det finns en viss skillnad där och som vuxen bör du kunna se samt förmedla den. Allra viktigast om du ska vara anställd på en skola eller bli förälder. Det är ett stort ansvar, båda delar.

Läxfri skola

Det har rapporterats om detta i många år från forskning och undersökningar. Det kommer ständiga rapporter och statistik som pekar åt samma håll:

-BARN SOM INTE HAR ”ENGAGERADE” FÖRÄLDRAR TENDERAR ATT INTE NÅ KRAVEN.

Men vad innebär det?

Jag jobbar inom familjehems vård och har stött på många så kallade ”dysfunktionella” familjer. Många familjer där det inte fungerar länge av olika anledningar och där barnen behöver flytta till ett annat hem.
Det kan vara barn till föräldrar med missbruk, psykisk funktionsnedsättning i form av olika psykiatriska diagnoser/utmattning/depression och det kan också vara av en massa olika andra anledningar så klart.

Det är väldigt sällan (i princip händer det aldrig) att dessa föräldrar inte tycker om sina barn eller inte vill deras bästa, det handlar i stället om att någonting inte fungerar för tillfället och att man då gör något åt situationen.

För att ta ut en grupp
Det finns barn med missbrukande föräldrar. Och då menar jag allt från missbrukare med trasiga kläder och inget hem till missbrukaren du har på jobbet. Ja, hen som arbetar precis på samma arbete som du. Den ”accepterade missbrukaren” som har lika fina kläder, luktar lika gott och som har ett lika fint hus som du men som till skillnad från dig, varje dag efter jobbet, dricker alldeles för mycket alkohol eller tar alldeles för många lugnande/smärtstillande tabletter.

Åter till läxorna

Alla dessa barn med olika förutsättningar kommer hem med precis samma läxor.

Stanna snälla för en stund upp och sätt in detta faktum i verkligen.

Fyra barn – samma läxor

Barn.1
Det ena barnet kommer hem till en lagad middag, kärlek, värme, trygghet och två föräldrar (som för övrigt är utbildade gymnasielärare). Efter maten sätter sig föräldrarna gladeligen ner med sitt barn och tar sig an alla roliga läxor.

Barn.2
Det andra barnet kommer hem till ett bord tomt från en lagad middag, en förälder liggandes utslagen på soffan och en annan förälder sittandes vid bordet med grumliga ögon. Detta barnets primära uppgift är att försöka läsa av stämningen för dagen och hantera denna på bästa sätt. En macka blir det antagligen också men att ens ta fram läxorna är inte att tänka på.

Barn.3
Kommer hem till två föräldrar som är engagerade och så gärna hjälpa men tyvärr inte kan språket. Barn nummer tre kan också komma hem till en ensamstående förälder som arbetar kvällspassen oftast för att ha råd med hyra och mat, välj senario själv.

Barn.4
Har väldigt engagerade föräldrar men har själv en NP-diagnos vilket betyder att de anpassningar som inte gjorts i skolan under dagen helt tömt barnet på energi och hur föräldrarna än försöker så är det inte superlätt att få till en inlärning när hjärnan sagt stopp långt innan barnet kom hem från skolan.

Och så är det såhär, från ÅK 1- ÅK 9, dag ut och dag in.

Skolplikt, heter det.

Lika villkor

*Är det lärande på lika villkor?
*Är det lärande på lika villkor att barnet och dess föräldrar ska ansvara för att barnet inte ska hamna efter och misslyckas på prov.
*Är det lärande på lika villkor att barnens föräldrar MÅSTE vara delaktiga för att barnen överhuvdtaget ska lyckas med skolan?

Ett förslag på regeringsnivå är att ”Utbilda föräldrarna i läxläsning”

Då återvänder vi till våra fyra ”exempel barn” ovan :

Barn nr 1. Tror du dessa föräldrar behöver hjälp i läxläsning?
Barn nr 2. Tror du dessa föräldrar har nytta av eller ens kommer gå på utbildningen?
Barn nr 3. På vilket sätt, rent konkret, hjälper det dem? Vilket exempel du än valt, finns det svenskalektioner eller kanske ekonomisk bidrag för att kunna delta på denna föräldrakurs? För att kunna gå ner i timmar från förälderns ordinarie arbete så hen kan bistå skolan med vad skolan (på sitt arbete) inte lyckats hinna med under hela dagen?
Barn nr.4 Innehåller utbildningen tips på hur man matar en full burk?

Läxor ska inte få förekomma

Min stående åsikt är att läxor inte ska få förekomma alls.
Inte i ett samhälle där förutsättningarna är så extremt olika.

Det som hör till skolan ska skötas av- OCH i skolan.

Testa det, om så bara för ett år, att skolan står helt själva för sitt lärande och så jämför vi skolresultaten sen.

Det krävs ju då förstås att:
Anpassningar beviljas de barn som behöver, fler specialpedagoger utbildas och får jobba med sin kunskap.
Pengarna behöver också fördelas på annorlunda sätt. För kosta det gör det, det man gör nu är bara att förlägga kostnaden på någon annans budget och/eller ofta skjuts kostnaderna längre fram medan man sopar problemen här och nu lite fint under mattan.

För vet ni? Hur mycket ni än anser att ”man borde väl engagera sig i sina barn för deras skull” så är det inte så enkelt.
Och vet ni något annat? Hade ni gjort något effektivt och konkret för att lösa de största stressfaktorerna i samhället för länge sen så hade vi inte haft så mycket trasiga, utbrända, missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar.

Detta är detta samhälle och dess regering som inte har gjort sitt jobb när människorna som lever i samhället och betalar deras löner, går sönder en efter en.

Och det är i SKOLAN det brister när eleverna inte uppnår sina mål.

Läxfri skola. Varför är det så svårt? Varför fungerar det så bra för de som har det så, hur kan de barnen lyckas och inte alla andra?

/Marléne

ADHD- tankar

”Jag har funderat lite på vad adhd är. Det känns som att hjärnan har hoppat ut ur örat och är på en joggingtur precis när jag behöver den. Tillexempel på matten, då ger jag upp -”Det kommer ändå inte gå” så då lägger jag ner matteboken i bänken & då blir läraren jätte arg! -Men *namn*, vad hade du tänkt? Att du inte ska arbeta mer? -Nej jag kan inte! -Nähe, men klara dig själv då!  Och så sitter jag där och väntar på att lektionen ska ta slut!” /Flicka 9 år

Jag tycker det här är väldigt talande för hur många barn har det i dagens klassrum med stressade lärare, stora klasser, många behov att ta hänsyn till och en himla massa mål som ska nås.

Mitt i detta en flicka på nio år. En tyst, ”väluppfostrad” flicka med tonvis av strategier för att passa in men inte en enda strategi för att kunna koncentrera sig. Inte heller har hon några förutsättningar att få hjälp eftersom ingen ser hennes funktionshinder. Däremot så har hon en familj som får se en helt annan sida, den energitömda flickan som urlakad släpper alla ”duktig-flicka”-strategier i samma stund som jackan landar på golvet innanför dörren hemma. Hemma, i tryggheten, där hon inte behöver vara någon hon inte är, där kommer allt och lite till. En mammas värkande hjärta när hennes älskade lilla flicka gråter ut sin skolångest, sin dåliga självkänsla och självkritiska tankar om hur ”dum i huvudet hon är som inte fattar det alla andra verkar förstå”. Hur ”trög hon är som inte kan koncentrera sig” och hur mamma om och om igen försöker krama, finnas, älska, berätta att det inte är sant.

Hur mamma och pappa tar kampen med skolvärlden, rektor, lärare, skolhälsovård och allt därtill med konstant motvind. Hur månaderna går, hur flickan sämre och sämre mår, medan skolvärlden letar utvägar för att slippa ta av budgeten. Hur föräldrarna skuldbeläggs och får utstå lärare som anser sig känna deras dotter bättre än vad de själva gör.

Utvecklingssamtal som handlar mer om vad flickan behöver ändra på hos sig själv istället för att beröra och behöva följa det där som skollagen handlar om.

Där lärarens stolthet och prestige går först och resulterar i att skolan startar en kränkningsprocess gentemot familjen i stället för att lyssna in och anpassa, som de bör. Där läraren ber flickan gå igenom det utvecklingssamtalsformulär hon fyllt i hemma med smiley-gubbar, där hon själv fått ringa in passande gubbe vid frågor om trivsel, koncentration och så vidare. Där läraren dementerar flickans svar och säger ”Nej men så ser inte jag på saken. Jag tycker vi suddar där och sätter en lite gladare gubbe va?”. Mamman påminner läraren om att det där formuläret handlar om elevens upplevelse, läraren kanske ska lyssna in den och givetvis förmedla sin syn på saken men vi ändrar inte i det formuläret.

Där dottern efter ett år samlat mod till sig inför ett utvecklingssamtal och blygt berättar med lågmäld röst om hur hon får kämpa i skolan, hur svårt hon har att koncentrera sig så fort någon rör sig eller säger något samtidigt som hon förväntas arbeta.

Hur både mamman och dottern får bevittna lärarens abrupt avbrytande svar; ”Du har absolut inga svårigheter att koncentrera dig” för att sedan prata på om det läraren själv förberett sig på att få sagt innan utveckling(kvart)samtalet är slut och där han efter en stund väljer att avrunda med; ”Du behöver tänka på att inte hålla på och pyssla och pilla med grejer på bänken hela tiden utan ta ansvar arbeta i stället, ok?”. Hur mamman med höjda ögonbryn och dottern med gråten i rösten, undergivet säger; ”Ok.”.

Mamman som kokar av att hon nu tydligt ser hur läraren matar dotterns egna kritiska röster om att det är just hennes fel, att om hon bara ”skärper till sig” så kommer hon lyckas. Hur mamman frågar läraren om det inte är lite motsägelsefullt att ena sekunden säga att flickan inte har svårigheter att koncentrera sig. För att kort efter säga; att hon behöver lära sig just det, att sluta pilla och koncentrera sig i stället. Läraren blir förnärmad, spänner ögonen i mamman och upprepar nu högre och tydligare att flickan absolut inte har svårt att koncentrera sig utan att hon bara behöver ta lite mer ansvar över sig själv och inte hålla på att prata med sin bordskamrat. Dottern: ”Men jag har ju sagt att jag har jättesvårt att höra och arbeta när någon pratar med mig och min bordskompis pratar ju hela tiden, då kan jag väl få byta plats då?”. Läraren: ”Vet du? Då får DU ta ansvar och säga; tyst, till din vän. Du får säga att du måste arbeta nu!”. Mamman: ”Så du menar på allvar att det ansvaret ska läggas på eleven efter vad vi försökt förklara idag?”. Läraren: ”Ja, nu är tiden slut för denna gång. Men försök tänk lite på eget ansvar så kommer det gå jättebra!”.

Sen kommer resan hem och kvällen hemma med om än högre ångestnivå än innan utvecklingssamtalet. Mamma och pappa som försöker trösta och lappa ihop hopplösheten för att tända något slags hopp om att vi ska fortsätta kämpa tills hon får det stöd hon har hjälp till. Hur flickan efter några dagar i skolan kommer hem och berättar att läraren hämtat henne på fritids. Tagit med henne till ett enskilt rum och ”tillsammans” med henne gått igenom utveckligsamtalsformuläret och ändrat till bättre passande och gladare gubbar på frågor gällande exempelvis koncentrationen. Följande kommer samtal med rektorn som resulterar i ett möte med lärare och rektorn. Där mamman förklarar att läraren aldrig någonsin igen hämtar hennes dotter på fritids och sätter sig i ett rum med henne själv samt citerar dotterns ord gällande hur hon känner sig styrd av läraren att göra som han vill så han ska vara glad och snäll och hur extremt fel detta är ur alla aspekter. Där läraren sitter och skriker samma mening om och om igen, röd i ansiktet och så arg att han inte kan sluta. Hur rektorn tillslut, istället för att få sin anställde att lugna ner sig, böjer sig mot mamman och börjar prata ”genom” lärarens skrik, lovandes att det inte ska hända igen. För att dagen därpå säga till mamman i telefon att hon delvis förstår att mamman och läraren inte riktigt fungerar så bra ihop men att annars så tyckte hon väl att mötet gick bra. Är det så här våra kommunala skolor sköts i Sverige? Är det så här vi hjälper barn att tro på sig själva, lita på sin magkänsla och våga stå upp för sin integritet? Är underkastelse och makt det sätt vi vill driva eleverna framåt med? För att förtydliga det hela så vill jag bara klargöra hur hjälp från BUP fungerar, vilket va vårt nästa steg. BUP utreder inte ett barn ”bara för att föräldrarna vill ha en utredning”. BUP kastar bollen på skolan och säger att det är skolans uppgift att kartlägga och möta barnens behov. Detta trots att föräldrarna förklarat läget på den lilla byskola de tillhör. Det spelar ingen roll. Helt krasst så står alltså landstinget med armarna i kors och säger; ”Innan skolan gjort sitt, kommer inte vi göra vårt.”. Ansvaret att hitta, kartlägga och anpassa för varje enskild elev i skolan, ligger på skolan. På skolan arbetar i bästa fall utbildade lärare. Lärare har ingen kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Elevhälsan då? Nej, tyvärr. Inte heller de har speciellt mycket kunskaper om detta. Så vad händer med flickan som ingen ser. Alla barn som har funktionsnedsättningar som inte går ut över någon annan, som är inåtvända och bara går ut över barnet själv. De landar mellan stolarna. Föräldrar kämpar ofta tills de går in i väggen och då har de genomgått diverse psykologsamtal, familjeterapier och oändlig massa möten för att liksom ”göra rätt”, förlita sig på de som ”kan”. Sen, efter så många års lidande så kommer alla dessa så kallade ”professioner” fram till att en utredning är vad barnet skulle behöva. Undra varför det är så långa köer på BUP. Undra varför så många privatiserade utredningsföretag ploppar upp lite här och var i landet. Är inte det konstigt? Då jag som mamma i så många år stött på dessa brister i mitt arbete med barn som inte fått sina behov tillgodosedda så valde jag att inte låta detta raserade system ta sönder mina barn under flera års tid. Ca 80,000 kr har det kostat oss (privat) att få rätt ”kartläggning/utredning” på våra barn då landstinget i detta så kallade välfärdsland jobbar baklänges. Alla har inte den möjligheten (det hade egentligen inte vi heller). För alla dem som inte har möjligheten att låna pengar eller har några miljoner på banken så kommer vi, precis som så många andra med samma erfarenheter att stå upp. Att få ut detta offentligt är ett sätt. Att samla kraft och orka anmäla både landsting och skola är ytterligare ett sätt. Sverige behöver se över sina skavanker och sluta leka pajkastning i sandlådan. Det är barn av vår framtid som blir drabbade när budget och personalbrist styr ett helt land. När alla de som gör nytta är de som dundrar in i väggen först. De som inte står ut med hur fel det är. Man kan blunda, man kan blunda tills slaget i magen når en själv eller någon man har kär. Men måste det verkligen gå så långt? Kunskap. Bryt tystnaden. Empati. Förståelse. Leva som man lär. Stå upp. Om inte annat, så stå upp för att dina barn och barnbarn ska få leva i ett land och inte i ett luftslott. /Marléne, mamma till tre.

#Skolföräldraupproret