ADHD- tankar

”Jag har funderat lite på vad adhd är. Det känns som att hjärnan har hoppat ut ur örat och är på en joggingtur precis när jag behöver den. Tillexempel på matten, då ger jag upp -”Det kommer ändå inte gå” så då lägger jag ner matteboken i bänken & då blir läraren jätte arg! -Men *namn*, vad hade du tänkt? Att du inte ska arbeta mer? -Nej jag kan inte! -Nähe, men klara dig själv då!  Och så sitter jag där och väntar på att lektionen ska ta slut!” /Flicka 9 år

Jag tycker det här är väldigt talande för hur många barn har det i dagens klassrum med stressade lärare, stora klasser, många behov att ta hänsyn till och en himla massa mål som ska nås.

Mitt i detta en flicka på nio år. En tyst, ”väluppfostrad” flicka med tonvis av strategier för att passa in men inte en enda strategi för att kunna koncentrera sig. Inte heller har hon några förutsättningar att få hjälp eftersom ingen ser hennes funktionshinder. Däremot så har hon en familj som får se en helt annan sida, den energitömda flickan som urlakad släpper alla ”duktig-flicka”-strategier i samma stund som jackan landar på golvet innanför dörren hemma. Hemma, i tryggheten, där hon inte behöver vara någon hon inte är, där kommer allt och lite till. En mammas värkande hjärta när hennes älskade lilla flicka gråter ut sin skolångest, sin dåliga självkänsla och självkritiska tankar om hur ”dum i huvudet hon är som inte fattar det alla andra verkar förstå”. Hur ”trög hon är som inte kan koncentrera sig” och hur mamma om och om igen försöker krama, finnas, älska, berätta att det inte är sant.

Hur mamma och pappa tar kampen med skolvärlden, rektor, lärare, skolhälsovård och allt därtill med konstant motvind. Hur månaderna går, hur flickan sämre och sämre mår, medan skolvärlden letar utvägar för att slippa ta av budgeten. Hur föräldrarna skuldbeläggs och får utstå lärare som anser sig känna deras dotter bättre än vad de själva gör.

Utvecklingssamtal som handlar mer om vad flickan behöver ändra på hos sig själv istället för att beröra och behöva följa det där som skollagen handlar om.

Där lärarens stolthet och prestige går först och resulterar i att skolan startar en kränkningsprocess gentemot familjen i stället för att lyssna in och anpassa, som de bör. Där läraren ber flickan gå igenom det utvecklingssamtalsformulär hon fyllt i hemma med smiley-gubbar, där hon själv fått ringa in passande gubbe vid frågor om trivsel, koncentration och så vidare. Där läraren dementerar flickans svar och säger ”Nej men så ser inte jag på saken. Jag tycker vi suddar där och sätter en lite gladare gubbe va?”. Mamman påminner läraren om att det där formuläret handlar om elevens upplevelse, läraren kanske ska lyssna in den och givetvis förmedla sin syn på saken men vi ändrar inte i det formuläret.

Där dottern efter ett år samlat mod till sig inför ett utvecklingssamtal och blygt berättar med lågmäld röst om hur hon får kämpa i skolan, hur svårt hon har att koncentrera sig så fort någon rör sig eller säger något samtidigt som hon förväntas arbeta.

Hur både mamman och dottern får bevittna lärarens abrupt avbrytande svar; ”Du har absolut inga svårigheter att koncentrera dig” för att sedan prata på om det läraren själv förberett sig på att få sagt innan utveckling(kvart)samtalet är slut och där han efter en stund väljer att avrunda med; ”Du behöver tänka på att inte hålla på och pyssla och pilla med grejer på bänken hela tiden utan ta ansvar arbeta i stället, ok?”. Hur mamman med höjda ögonbryn och dottern med gråten i rösten, undergivet säger; ”Ok.”.

Mamman som kokar av att hon nu tydligt ser hur läraren matar dotterns egna kritiska röster om att det är just hennes fel, att om hon bara ”skärper till sig” så kommer hon lyckas. Hur mamman frågar läraren om det inte är lite motsägelsefullt att ena sekunden säga att flickan inte har svårigheter att koncentrera sig. För att kort efter säga; att hon behöver lära sig just det, att sluta pilla och koncentrera sig i stället. Läraren blir förnärmad, spänner ögonen i mamman och upprepar nu högre och tydligare att flickan absolut inte har svårt att koncentrera sig utan att hon bara behöver ta lite mer ansvar över sig själv och inte hålla på att prata med sin bordskamrat. Dottern: ”Men jag har ju sagt att jag har jättesvårt att höra och arbeta när någon pratar med mig och min bordskompis pratar ju hela tiden, då kan jag väl få byta plats då?”. Läraren: ”Vet du? Då får DU ta ansvar och säga; tyst, till din vän. Du får säga att du måste arbeta nu!”. Mamman: ”Så du menar på allvar att det ansvaret ska läggas på eleven efter vad vi försökt förklara idag?”. Läraren: ”Ja, nu är tiden slut för denna gång. Men försök tänk lite på eget ansvar så kommer det gå jättebra!”.

Sen kommer resan hem och kvällen hemma med om än högre ångestnivå än innan utvecklingssamtalet. Mamma och pappa som försöker trösta och lappa ihop hopplösheten för att tända något slags hopp om att vi ska fortsätta kämpa tills hon får det stöd hon har hjälp till. Hur flickan efter några dagar i skolan kommer hem och berättar att läraren hämtat henne på fritids. Tagit med henne till ett enskilt rum och ”tillsammans” med henne gått igenom utveckligsamtalsformuläret och ändrat till bättre passande och gladare gubbar på frågor gällande exempelvis koncentrationen. Följande kommer samtal med rektorn som resulterar i ett möte med lärare och rektorn. Där mamman förklarar att läraren aldrig någonsin igen hämtar hennes dotter på fritids och sätter sig i ett rum med henne själv samt citerar dotterns ord gällande hur hon känner sig styrd av läraren att göra som han vill så han ska vara glad och snäll och hur extremt fel detta är ur alla aspekter. Där läraren sitter och skriker samma mening om och om igen, röd i ansiktet och så arg att han inte kan sluta. Hur rektorn tillslut, istället för att få sin anställde att lugna ner sig, böjer sig mot mamman och börjar prata ”genom” lärarens skrik, lovandes att det inte ska hända igen. För att dagen därpå säga till mamman i telefon att hon delvis förstår att mamman och läraren inte riktigt fungerar så bra ihop men att annars så tyckte hon väl att mötet gick bra. Är det så här våra kommunala skolor sköts i Sverige? Är det så här vi hjälper barn att tro på sig själva, lita på sin magkänsla och våga stå upp för sin integritet? Är underkastelse och makt det sätt vi vill driva eleverna framåt med? För att förtydliga det hela så vill jag bara klargöra hur hjälp från BUP fungerar, vilket va vårt nästa steg. BUP utreder inte ett barn ”bara för att föräldrarna vill ha en utredning”. BUP kastar bollen på skolan och säger att det är skolans uppgift att kartlägga och möta barnens behov. Detta trots att föräldrarna förklarat läget på den lilla byskola de tillhör. Det spelar ingen roll. Helt krasst så står alltså landstinget med armarna i kors och säger; ”Innan skolan gjort sitt, kommer inte vi göra vårt.”. Ansvaret att hitta, kartlägga och anpassa för varje enskild elev i skolan, ligger på skolan. På skolan arbetar i bästa fall utbildade lärare. Lärare har ingen kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Elevhälsan då? Nej, tyvärr. Inte heller de har speciellt mycket kunskaper om detta. Så vad händer med flickan som ingen ser. Alla barn som har funktionsnedsättningar som inte går ut över någon annan, som är inåtvända och bara går ut över barnet själv. De landar mellan stolarna. Föräldrar kämpar ofta tills de går in i väggen och då har de genomgått diverse psykologsamtal, familjeterapier och oändlig massa möten för att liksom ”göra rätt”, förlita sig på de som ”kan”. Sen, efter så många års lidande så kommer alla dessa så kallade ”professioner” fram till att en utredning är vad barnet skulle behöva. Undra varför det är så långa köer på BUP. Undra varför så många privatiserade utredningsföretag ploppar upp lite här och var i landet. Är inte det konstigt? Då jag som mamma i så många år stött på dessa brister i mitt arbete med barn som inte fått sina behov tillgodosedda så valde jag att inte låta detta raserade system ta sönder mina barn under flera års tid. Ca 80,000 kr har det kostat oss (privat) att få rätt ”kartläggning/utredning” på våra barn då landstinget i detta så kallade välfärdsland jobbar baklänges. Alla har inte den möjligheten (det hade egentligen inte vi heller). För alla dem som inte har möjligheten att låna pengar eller har några miljoner på banken så kommer vi, precis som så många andra med samma erfarenheter att stå upp. Att få ut detta offentligt är ett sätt. Att samla kraft och orka anmäla både landsting och skola är ytterligare ett sätt. Sverige behöver se över sina skavanker och sluta leka pajkastning i sandlådan. Det är barn av vår framtid som blir drabbade när budget och personalbrist styr ett helt land. När alla de som gör nytta är de som dundrar in i väggen först. De som inte står ut med hur fel det är. Man kan blunda, man kan blunda tills slaget i magen når en själv eller någon man har kär. Men måste det verkligen gå så långt? Kunskap. Bryt tystnaden. Empati. Förståelse. Leva som man lär. Stå upp. Om inte annat, så stå upp för att dina barn och barnbarn ska få leva i ett land och inte i ett luftslott. /Marléne, mamma till tre.

#Skolföräldraupproret