Vad gör dig frustrerad med människor?

Jag fick precis frågan ”Vad gör dig frustrerad med din partner?”

Efter en stunds funderande kom jag (som vanligt) på att det är så mycket större än min valda livspartner. Därav kan jag inte svara så enkelt. Partner för mig är alla parter jag på ett eller annat sätt har i mitt liv.

Min hjärna spinner alltid iväg 🌎 tänker längre, högre, lägre, djupare, rundare, större, mer komplicerande och omfattande än ”den vanliga hjärnan”.

Det där med korta svar är för mig en gåta 🤷🏻‍♀️. Hur ska någon förstå din inre värld eller förstå att du förstått deras, om du svarar med högst tre ord på alla frågor du får?

Jo, så mitt universala svar på vad som gör mig frustrerad med människor blir följande:

-Att människor inte får utvecklas

Att det är mycket enklare (eller väldigt mycket närmre tillhands) att halka tillbaka i gamla vanor och föreställningar om den andre.

Även om den ena tar sats och verkligen försöker förändra sig till det bättre så räcker det med att ”motparten/medspelaren/partnern förutsätter eller förväntar sig att; inget förändrats, för att det ska kännas hopplöst för den som gjort förändringen att någonsin lägga ny energi på förändring någonsin igen. 

I parrelationer är detta typiskt. Man vill se en förändring och då givetvis i sin partner, inte i sig själv.

Plötsligt gör partnern förändringen, för din skull🦋.

⛔️Då bemöter du det utifrån att du inte förväntat dig en förändring utan nu när det sker så tänker du att det inte är; äkta, bestående eller ens på riktigt.

Värre så märker du inte ens att förändringen hänt eftersom du har alldeles för tjocka och smutsiga glas-bottnar på näsan som skymmer sikten för nyheter. Gammal smuts gör liksom inte nya intryck en tjänst direkt.

Partnern står där med flera veckors osynlig förändring för att äntligen ha landat i att det känns ok att visa upp den. Det känns nu ok att ta tvätten två gånger i rad utan att förvänta sig att du tar två direkt efter.

🧐Eller så har partnern under flera veckor, kanske månader bekantat sig och nu faktiskt känner sig helt bekväm att lättsamt med känslomässig kärlek och omtanke helt uppriktigt och ärligt säga ”Har du möjlighet att hämta lillan idag?” ♥️ med kärleksfull ton och grundkänsla, verkligen mena det som en fråga med hela hjärtat och inte som en förmaning.

😻Partnern är nu stolt över hur naturligt det kändes vilket eldar på den positiva riktning partnern nu valt att ta.

Enda tills du med ditt stenålders tonfall svarar som om det va precis som vanligt 👺”JA, VEM SKA ANNARS GÖRA DET TÄNKER DU?”.

😨Kalldusch.

OM partnern verkligen övertygat sig själv om att du hade rätt när du för två månader sedan bad om just ”en lite trevligare ton” vid frågor som just denna.
Så kanske partnern kan förmå sig ett djupt mindfulness-andetag för att behålla den fridfullt, vänliga tonen och säga ”Älskling, jag undrar av välmening, hinner du? Annars kan jag hämta!”

⛔️Då blir du förnärmad, irriterad över att din partner slår dig på fingrarna med att helt oväntat ha uppfyllt din önskan om en bättre ton för bättre relation. Du va ju inte ens beredd.

Det som följer (om du nu inte lägger ner stridsyxan utan helt sonika väljer att sula i väg den rakt igenom vit flagg för att sätta den i pannan på din partner) är att all den energi din partner lagt ner på sin förändring, nu känns totalt meningslös.

Din partners övertygelse blev nu ett sänkt skepp i striden med dig och era gamla trygga hjulspår är i gång igen.

Vad hände?

Jo du hade valet.

Du hade valet att vattna det frö du så länge bett din partner plantera eller att totalt dränka det med hela vattenkannan för att visa vem som bestämmer.

En sak är säker; fröpåsen tar slut🥀🍂

🌱Din partner kanske testar att så varenda frö i påsen på olika sätt för att tillmötesgå dig men så länge du kommer välja att dränka varenda sått frö i stället för att ta hand om det så kommer det inte växa något nytt och starkare.

✋🏻Be heller inte om det då. Det är nämligen att be om något helt omöjligt.

Därav uttrycket ”Behandla som du själv vill bli behandlad” eller ”Va den förändring du vill ha”.

Men den bästa är nog ändå ”Börja med dig själv”👩🏻‍🎨

För du kan inte ändra alla andra så att de passar dig.

Va det du vill ha. På riktigt!

🔄 Cirkeln går runt⭕️

Detsamma gäller alla typer av relationer. Nu tog jag ett exempel ur en parrelation men det är samma när någon förändras även om ingen har bett om det. Det är så fruktansvärt obehagligt för människor att stå och titta på när personer ”de känner” gör något man inte visste att de kunde. Så obehagligt att någon utvecklas utan att du får va med och styra.

Inbyggd & enkel alarm-vägvisare

Det finns ett enkelt knep du alltid kan ha med dig som en slags alarm-vägvisare. Ett alarm som påminner dig om att du har de där smutsiga, tjocka glas-bottnarna framför ögonen och därmed sitter fast i gamla hjulspår medan någon i din omgivning blommar på ängen bredvid.

Alarmet är inbyggt, du behöver bara komma ihåg att när alarmet går har DU valet att vakna upp eller fortsätta drömma.

Alarmet går exempelvis och helt uteslutande när du;

  1. Finner dig själv aktivt lyssna på skitsnack och spekulationer/gissningar om någon
  2. Hör dig själv uttala ovanstående om någon
  3. Hör dig själv eller någon annan försöka hitta svaret på varför denna person varit tvingad att göra denna förändring (där det alltså inte passerar tankar i er kring att människan i fråga valt detta helt själv utifrån välmående/befinnande)
  4. Finner dig själv att överhuvudtaget på något sätt ifrågasätta eller förminska någon annans framsteg

Väldigt enkelt. Testa! 🦋

Allt du gör eller tänker, säger mer om dig själv än om någon annan!

/MarléneBG🦋

23:23

23:23

Du ser

Du hör

Du vet exakt

Vad du bör

Viljan din är tortyr

Du vet aldrig vart den styr

Känslan av att vara fast

Har för dig alltid varit en last

Att vara på språng

Har du tyckt va din eviga följesång

Du vet vart du hör

Du vet att just det aldrig dör

Ändå låter du dig bitas

Utav ditt eget sinne slitas

Tro och hopp har varit ditt kall

Kärlek har förblindat också blivit vad det skall

Djupt där inne du på allvar vet

Djupt där inne är det ingen hemlighet

Att bära sin egen tillit kan va svårt

Den smiter gärna så fort det blir hårt

Du står kvar

Det är verklighet

Det som ingen annan

Bara du

Längst där inne vet

23:23

2019-05-28

©️2019 Marléne Gottfridsson

All Rights Reserved

AnLeMa

För att du finns

För att du älskar

För att du ger

Och

För att du tar

Du är värd en himmel

En hel jord

Allt glittrande hav

Och

Mer än du tror

Du bär en visdom

För andra

Bländande ljus

För andra

Famlande kolsvart

Att du ibland söker visdom

Hos annan

Utanför

Inom

Styrker om än mer

Om än du ej måste

Det visar på kärlek

Det visar på hopp

Att stå emot

Har övats på i omlopp

Allt går runt

Inget står still

Cirklar sluts

Cirklar öppnas

Vissa dagar är ljus

Vissa väldigt mörka

Vägar bryts

Och

Går ihop

Du underbara väsen

Känn med hela din kropp

Vagga av och an

Ta en utsträckt hand

Håll dock alltid i ditt minne

Vad som är bara ditt sinne

Lita på

Att du kan stå på tå

Du kan resa sig och gå

Allt du önskar kan du få

AnLeMa BeAlAm

DaTo ChAr

©️2019 Marléne Gottfridsson

”The mirror of You”

”The mirror of you”

Art: MarlèneBG (2019).

Art painting by me; MarlèneBG (2019).

Reflecting the past, now and the future.

What do you see?

We all see different things in abstract art.

I see it as messengers🦋

Messengers from yourself to yourself.

Messengers from different times

Messengers from your unconscious mind

So, what do you see in this painting?

Let me know in the comments 👇

Art by: ©️2019 Marlène Gottfridsson

#mirrormirroronthewall #mirrorofyoursoul #mirrorofyourintentions #mirrorofyourpast #marlénebg #painting #abstractart #abstractpainting #pastliferegression #intention #innervoice #mindfulness #abstract #whatdoyousee #undermedvetna #konstnär #kvinnligkonstnär #vårsalongen2019 #abstractartist #innervoice #iseeyou #truecolors

Våld i nära relation

Hos mig har du många liv men jag behöver att du förstår; Att man vet aldrig när de tar slut och jag är den sista som vill att jag går

Allt du utsätter mig för
vet du vad det gör
Vad det kommer göra med vad jag minns
*
Jag är rädd för att vi närmar oss den dagen
där dagen efter inte finns
Den dagen då du ensam med ångesten står
den dagen då jag beslutat mig och går
Då ångestens enda vän är du
Det värsta av allt är att jag
kommer ha lika stort tryck över bröstet då
som nu
*
Det gör så fruktansvärt ont
att se rädslan i dina ögon
rädslan av att det kan va nu
att det kan va nu ditt sista liv hos mig tar slut
rädslan över att jag kommer ta de stora steget
den lilla pojken i dig har åter
trampat i klaveret
*
När detta spelas upp framför dig
det är då du kränker dig själv som mest
då du kastas in i din rädsla mellan litenhet och hat
Hat för att du inte klarar av när det vänder
då din kontroll inte längre är till hjälp
när jag rinner som sand ur dina händer
*
Du säger att du inte är något utan mig
Det är skillnad på det och att älska
Du säger att jag är allt du någonsin haft
Det betyder inte att jag är allt du kommer ha
*
Det är tydligt för mig nu
jag börjar se när du vrider ut & in på dig själv
teatern som så många gånger innan
spelas upp framför mig
*

Det är något som känns annorlunda nu

jag har funderat länge på vad det är

Ser att jag nu sitter i en egen båt
att våra båtar glidit isär
Ser på avstånd hur du kämpar med att tömma din båt på vatten
Ser på avstånd hur min hink sakta sjunker under kanten
hur min kraft är slut
trött på att leka datten
*
Börjar sakta förstå
att hade du älskat mig
hade du låtit mig gå
Så låt mig gå
Undrar om du vet eller någonsin tänker på
Vad det gör med en människa det du kräver att få
Vad det gör att hålla om någon som precis kränkt hela ens person
spottat en i ansiktet
tömt precis varenda patron
Så många gånger
många dygn
där den enda chans att klara natten levande
varit att lägga band på att kväva sin egen rädsla
lovord om att finnas kvar nästa dag
lovord om förlåtelse
Känslan att tvinga sin egen rädsla till tystnad
Ångest för att inte kunna dölja den
att du ska kunna lukta sig till den
att du ska bli osäker på om det jag säger är ärligt
om det är sant
*
Gråten som tränger ur din hals när du vänder dig om
ber om det jag tyst upprepat för mig själv att du inte skulle be om just denna gång
ett sista bevis på att fortfarande är din
vad jag ikväll inte hellre skulle önska få vara enbart min
Så mycket våld på min kropp
vad är min väg ut
Att gå ur min kropp
är min enda räddning
mitt slut

Dikt om våld i nära relation, skriven av MarléneBG 2012

Art by: ©️MarlèneBG

Be You!

Don’t let people’s opinions of things they don’t have the ability to understand stop your creativity! Not everyone can understand what you are, where you been and what you can see. Enjoy the natural fallouts, it’s part of your success. Breath and see the power of a calm mind.

/MarlèneBG 2018

Art by: ©️MarlèneBG

Kärlek börjar inte alls med bråk

Barn får utstå hån, knuffar och liknande och oftast har de fått lära sig att säga till vuxna istället för att slå tillbaka.

Men vad händer när de vuxna på skolan bestämt att det ska finnas en ”1, 2, 3 regel” vid bråk som lyder:

  1. Inte allvarligt- Bara gå där i från. 
  2. Ganska allvarligt- Barnen kan lösa det själva. 
  3. Går inte att lösa själva- Säg till en lärare. 
Och vad händer om det är en 3:a men läraren ber en att testa om det verkligen inte var en 2:a i alla fall?
Om barn kan lösa konflikter själva när inte ens vuxna människor på en arbetsplats kan det, varför uppstår då bråken från första början och varför har då så många barn ont i magen varje dag?
Kärlek börjar inte alls med bråk 
Kraven på vad barn idag förväntas kunna reda ut själva under sin mest kritiska utveckling och inlärnings period.
Alla motsättningar ett barn möter dagligen där man å ena sidan inte får slåss och å andra sidan beläggs ansvar att reda ut när något annat barn gör just det.
Det vuxna kallar ”konflikthantering” medan barn enbart får ont i magen av övermäktigt ansvar. Krav och förväntningar som är omöjliga att uppfylla. Krav som faktiskt oftast inte ens vuxna klarar av på egen hand. Krav som ibland handlar om ren överlevnad för barnen i dess vardag.
Om vuxna kan sluta säga saker som:
Kärlek börjar med bråk
Hen slår dig bara för hen är kär
Bry dig inte om hen
Bara gå där i från
Och i stället ta sitt vuxenansvar och visa vägen, red ut konflikten. Visa vad som är ok och vad som inte är ok. Sluta låta ”bäste man vinna” på skolgården och ta i stället kommandot över vilka regler som gäller så kanske även de barn som slåss och kränker har något enklare att sluta med det. Det kommer inte ske så länge vi låter jämnåriga lösa det sinsemellan.
Barn är barn. Tonåringar är tonåringar. Det hör till deras mognadsprocess och utveckling att inte veta när nog är nog. Empatin är inte helt i fas i tonåren. Hade de kunnat räkna ut allt själva hade vi inte haft så många fall av övervåld exempelvis.
Vuxna är vuxna och vuxna ska visa vägen. Sen är alla barn egna individer som ska respekteras och bemötas med förståelse. Det betyder aldrig att de får komma undan med att skada andra levande ting, varken fysiskt eller psykiskt. Det finns en viss skillnad där och som vuxen bör du kunna se samt förmedla den. Allra viktigast om du ska vara anställd på en skola eller bli förälder. Det är ett stort ansvar, båda delar.

Läxfri skola

Det har rapporterats om detta i många år från forskning och undersökningar. Det kommer ständiga rapporter och statistik som pekar åt samma håll:

-BARN SOM INTE HAR ”ENGAGERADE” FÖRÄLDRAR TENDERAR ATT INTE NÅ KRAVEN.

Men vad innebär det?

Jag jobbar inom familjehems vård och har stött på många så kallade ”dysfunktionella” familjer. Många familjer där det inte fungerar länge av olika anledningar och där barnen behöver flytta till ett annat hem.
Det kan vara barn till föräldrar med missbruk, psykisk funktionsnedsättning i form av olika psykiatriska diagnoser/utmattning/depression och det kan också vara av en massa olika andra anledningar så klart.

Det är väldigt sällan (i princip händer det aldrig) att dessa föräldrar inte tycker om sina barn eller inte vill deras bästa, det handlar i stället om att någonting inte fungerar för tillfället och att man då gör något åt situationen.

För att ta ut en grupp
Det finns barn med missbrukande föräldrar. Och då menar jag allt från missbrukare med trasiga kläder och inget hem till missbrukaren du har på jobbet. Ja, hen som arbetar precis på samma arbete som du. Den ”accepterade missbrukaren” som har lika fina kläder, luktar lika gott och som har ett lika fint hus som du men som till skillnad från dig, varje dag efter jobbet, dricker alldeles för mycket alkohol eller tar alldeles för många lugnande/smärtstillande tabletter.

Åter till läxorna

Alla dessa barn med olika förutsättningar kommer hem med precis samma läxor.

Stanna snälla för en stund upp och sätt in detta faktum i verkligen.

Fyra barn – samma läxor

Barn.1
Det ena barnet kommer hem till en lagad middag, kärlek, värme, trygghet och två föräldrar (som för övrigt är utbildade gymnasielärare). Efter maten sätter sig föräldrarna gladeligen ner med sitt barn och tar sig an alla roliga läxor.

Barn.2
Det andra barnet kommer hem till ett bord tomt från en lagad middag, en förälder liggandes utslagen på soffan och en annan förälder sittandes vid bordet med grumliga ögon. Detta barnets primära uppgift är att försöka läsa av stämningen för dagen och hantera denna på bästa sätt. En macka blir det antagligen också men att ens ta fram läxorna är inte att tänka på.

Barn.3
Kommer hem till två föräldrar som är engagerade och så gärna hjälpa men tyvärr inte kan språket. Barn nummer tre kan också komma hem till en ensamstående förälder som arbetar kvällspassen oftast för att ha råd med hyra och mat, välj senario själv.

Barn.4
Har väldigt engagerade föräldrar men har själv en NP-diagnos vilket betyder att de anpassningar som inte gjorts i skolan under dagen helt tömt barnet på energi och hur föräldrarna än försöker så är det inte superlätt att få till en inlärning när hjärnan sagt stopp långt innan barnet kom hem från skolan.

Och så är det såhär, från ÅK 1- ÅK 9, dag ut och dag in.

Skolplikt, heter det.

Lika villkor

*Är det lärande på lika villkor?
*Är det lärande på lika villkor att barnet och dess föräldrar ska ansvara för att barnet inte ska hamna efter och misslyckas på prov.
*Är det lärande på lika villkor att barnens föräldrar MÅSTE vara delaktiga för att barnen överhuvdtaget ska lyckas med skolan?

Ett förslag på regeringsnivå är att ”Utbilda föräldrarna i läxläsning”

Då återvänder vi till våra fyra ”exempel barn” ovan :

Barn nr 1. Tror du dessa föräldrar behöver hjälp i läxläsning?
Barn nr 2. Tror du dessa föräldrar har nytta av eller ens kommer gå på utbildningen?
Barn nr 3. På vilket sätt, rent konkret, hjälper det dem? Vilket exempel du än valt, finns det svenskalektioner eller kanske ekonomisk bidrag för att kunna delta på denna föräldrakurs? För att kunna gå ner i timmar från förälderns ordinarie arbete så hen kan bistå skolan med vad skolan (på sitt arbete) inte lyckats hinna med under hela dagen?
Barn nr.4 Innehåller utbildningen tips på hur man matar en full burk?

Läxor ska inte få förekomma

Min stående åsikt är att läxor inte ska få förekomma alls.
Inte i ett samhälle där förutsättningarna är så extremt olika.

Det som hör till skolan ska skötas av- OCH i skolan.

Testa det, om så bara för ett år, att skolan står helt själva för sitt lärande och så jämför vi skolresultaten sen.

Det krävs ju då förstås att:
Anpassningar beviljas de barn som behöver, fler specialpedagoger utbildas och får jobba med sin kunskap.
Pengarna behöver också fördelas på annorlunda sätt. För kosta det gör det, det man gör nu är bara att förlägga kostnaden på någon annans budget och/eller ofta skjuts kostnaderna längre fram medan man sopar problemen här och nu lite fint under mattan.

För vet ni? Hur mycket ni än anser att ”man borde väl engagera sig i sina barn för deras skull” så är det inte så enkelt.
Och vet ni något annat? Hade ni gjort något effektivt och konkret för att lösa de största stressfaktorerna i samhället för länge sen så hade vi inte haft så mycket trasiga, utbrända, missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar.

Detta är detta samhälle och dess regering som inte har gjort sitt jobb när människorna som lever i samhället och betalar deras löner, går sönder en efter en.

Och det är i SKOLAN det brister när eleverna inte uppnår sina mål.

Läxfri skola. Varför är det så svårt? Varför fungerar det så bra för de som har det så, hur kan de barnen lyckas och inte alla andra?

/Marléne

ADHD- tankar

”Jag har funderat lite på vad adhd är. Det känns som att hjärnan har hoppat ut ur örat och är på en joggingtur precis när jag behöver den. Tillexempel på matten, då ger jag upp -”Det kommer ändå inte gå” så då lägger jag ner matteboken i bänken & då blir läraren jätte arg! -Men *namn*, vad hade du tänkt? Att du inte ska arbeta mer? -Nej jag kan inte! -Nähe, men klara dig själv då!  Och så sitter jag där och väntar på att lektionen ska ta slut!” /Flicka 9 år

Jag tycker det här är väldigt talande för hur många barn har det i dagens klassrum med stressade lärare, stora klasser, många behov att ta hänsyn till och en himla massa mål som ska nås.

Mitt i detta en flicka på nio år. En tyst, ”väluppfostrad” flicka med tonvis av strategier för att passa in men inte en enda strategi för att kunna koncentrera sig. Inte heller har hon några förutsättningar att få hjälp eftersom ingen ser hennes funktionshinder. Däremot så har hon en familj som får se en helt annan sida, den energitömda flickan som urlakad släpper alla ”duktig-flicka”-strategier i samma stund som jackan landar på golvet innanför dörren hemma. Hemma, i tryggheten, där hon inte behöver vara någon hon inte är, där kommer allt och lite till. En mammas värkande hjärta när hennes älskade lilla flicka gråter ut sin skolångest, sin dåliga självkänsla och självkritiska tankar om hur ”dum i huvudet hon är som inte fattar det alla andra verkar förstå”. Hur ”trög hon är som inte kan koncentrera sig” och hur mamma om och om igen försöker krama, finnas, älska, berätta att det inte är sant.

Hur mamma och pappa tar kampen med skolvärlden, rektor, lärare, skolhälsovård och allt därtill med konstant motvind. Hur månaderna går, hur flickan sämre och sämre mår, medan skolvärlden letar utvägar för att slippa ta av budgeten. Hur föräldrarna skuldbeläggs och får utstå lärare som anser sig känna deras dotter bättre än vad de själva gör.

Utvecklingssamtal som handlar mer om vad flickan behöver ändra på hos sig själv istället för att beröra och behöva följa det där som skollagen handlar om.

Där lärarens stolthet och prestige går först och resulterar i att skolan startar en kränkningsprocess gentemot familjen i stället för att lyssna in och anpassa, som de bör. Där läraren ber flickan gå igenom det utvecklingssamtalsformulär hon fyllt i hemma med smiley-gubbar, där hon själv fått ringa in passande gubbe vid frågor om trivsel, koncentration och så vidare. Där läraren dementerar flickans svar och säger ”Nej men så ser inte jag på saken. Jag tycker vi suddar där och sätter en lite gladare gubbe va?”. Mamman påminner läraren om att det där formuläret handlar om elevens upplevelse, läraren kanske ska lyssna in den och givetvis förmedla sin syn på saken men vi ändrar inte i det formuläret.

Där dottern efter ett år samlat mod till sig inför ett utvecklingssamtal och blygt berättar med lågmäld röst om hur hon får kämpa i skolan, hur svårt hon har att koncentrera sig så fort någon rör sig eller säger något samtidigt som hon förväntas arbeta.

Hur både mamman och dottern får bevittna lärarens abrupt avbrytande svar; ”Du har absolut inga svårigheter att koncentrera dig” för att sedan prata på om det läraren själv förberett sig på att få sagt innan utveckling(kvart)samtalet är slut och där han efter en stund väljer att avrunda med; ”Du behöver tänka på att inte hålla på och pyssla och pilla med grejer på bänken hela tiden utan ta ansvar arbeta i stället, ok?”. Hur mamman med höjda ögonbryn och dottern med gråten i rösten, undergivet säger; ”Ok.”.

Mamman som kokar av att hon nu tydligt ser hur läraren matar dotterns egna kritiska röster om att det är just hennes fel, att om hon bara ”skärper till sig” så kommer hon lyckas. Hur mamman frågar läraren om det inte är lite motsägelsefullt att ena sekunden säga att flickan inte har svårigheter att koncentrera sig. För att kort efter säga; att hon behöver lära sig just det, att sluta pilla och koncentrera sig i stället. Läraren blir förnärmad, spänner ögonen i mamman och upprepar nu högre och tydligare att flickan absolut inte har svårt att koncentrera sig utan att hon bara behöver ta lite mer ansvar över sig själv och inte hålla på att prata med sin bordskamrat. Dottern: ”Men jag har ju sagt att jag har jättesvårt att höra och arbeta när någon pratar med mig och min bordskompis pratar ju hela tiden, då kan jag väl få byta plats då?”. Läraren: ”Vet du? Då får DU ta ansvar och säga; tyst, till din vän. Du får säga att du måste arbeta nu!”. Mamman: ”Så du menar på allvar att det ansvaret ska läggas på eleven efter vad vi försökt förklara idag?”. Läraren: ”Ja, nu är tiden slut för denna gång. Men försök tänk lite på eget ansvar så kommer det gå jättebra!”.

Sen kommer resan hem och kvällen hemma med om än högre ångestnivå än innan utvecklingssamtalet. Mamma och pappa som försöker trösta och lappa ihop hopplösheten för att tända något slags hopp om att vi ska fortsätta kämpa tills hon får det stöd hon har hjälp till. Hur flickan efter några dagar i skolan kommer hem och berättar att läraren hämtat henne på fritids. Tagit med henne till ett enskilt rum och ”tillsammans” med henne gått igenom utveckligsamtalsformuläret och ändrat till bättre passande och gladare gubbar på frågor gällande exempelvis koncentrationen. Följande kommer samtal med rektorn som resulterar i ett möte med lärare och rektorn. Där mamman förklarar att läraren aldrig någonsin igen hämtar hennes dotter på fritids och sätter sig i ett rum med henne själv samt citerar dotterns ord gällande hur hon känner sig styrd av läraren att göra som han vill så han ska vara glad och snäll och hur extremt fel detta är ur alla aspekter. Där läraren sitter och skriker samma mening om och om igen, röd i ansiktet och så arg att han inte kan sluta. Hur rektorn tillslut, istället för att få sin anställde att lugna ner sig, böjer sig mot mamman och börjar prata ”genom” lärarens skrik, lovandes att det inte ska hända igen. För att dagen därpå säga till mamman i telefon att hon delvis förstår att mamman och läraren inte riktigt fungerar så bra ihop men att annars så tyckte hon väl att mötet gick bra. Är det så här våra kommunala skolor sköts i Sverige? Är det så här vi hjälper barn att tro på sig själva, lita på sin magkänsla och våga stå upp för sin integritet? Är underkastelse och makt det sätt vi vill driva eleverna framåt med? För att förtydliga det hela så vill jag bara klargöra hur hjälp från BUP fungerar, vilket va vårt nästa steg. BUP utreder inte ett barn ”bara för att föräldrarna vill ha en utredning”. BUP kastar bollen på skolan och säger att det är skolans uppgift att kartlägga och möta barnens behov. Detta trots att föräldrarna förklarat läget på den lilla byskola de tillhör. Det spelar ingen roll. Helt krasst så står alltså landstinget med armarna i kors och säger; ”Innan skolan gjort sitt, kommer inte vi göra vårt.”. Ansvaret att hitta, kartlägga och anpassa för varje enskild elev i skolan, ligger på skolan. På skolan arbetar i bästa fall utbildade lärare. Lärare har ingen kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Elevhälsan då? Nej, tyvärr. Inte heller de har speciellt mycket kunskaper om detta. Så vad händer med flickan som ingen ser. Alla barn som har funktionsnedsättningar som inte går ut över någon annan, som är inåtvända och bara går ut över barnet själv. De landar mellan stolarna. Föräldrar kämpar ofta tills de går in i väggen och då har de genomgått diverse psykologsamtal, familjeterapier och oändlig massa möten för att liksom ”göra rätt”, förlita sig på de som ”kan”. Sen, efter så många års lidande så kommer alla dessa så kallade ”professioner” fram till att en utredning är vad barnet skulle behöva. Undra varför det är så långa köer på BUP. Undra varför så många privatiserade utredningsföretag ploppar upp lite här och var i landet. Är inte det konstigt? Då jag som mamma i så många år stött på dessa brister i mitt arbete med barn som inte fått sina behov tillgodosedda så valde jag att inte låta detta raserade system ta sönder mina barn under flera års tid. Ca 80,000 kr har det kostat oss (privat) att få rätt ”kartläggning/utredning” på våra barn då landstinget i detta så kallade välfärdsland jobbar baklänges. Alla har inte den möjligheten (det hade egentligen inte vi heller). För alla dem som inte har möjligheten att låna pengar eller har några miljoner på banken så kommer vi, precis som så många andra med samma erfarenheter att stå upp. Att få ut detta offentligt är ett sätt. Att samla kraft och orka anmäla både landsting och skola är ytterligare ett sätt. Sverige behöver se över sina skavanker och sluta leka pajkastning i sandlådan. Det är barn av vår framtid som blir drabbade när budget och personalbrist styr ett helt land. När alla de som gör nytta är de som dundrar in i väggen först. De som inte står ut med hur fel det är. Man kan blunda, man kan blunda tills slaget i magen når en själv eller någon man har kär. Men måste det verkligen gå så långt? Kunskap. Bryt tystnaden. Empati. Förståelse. Leva som man lär. Stå upp. Om inte annat, så stå upp för att dina barn och barnbarn ska få leva i ett land och inte i ett luftslott. /Marléne, mamma till tre.

#Skolföräldraupproret